Kära Frida!
När jag nu står inför dig så känner jag naturligtvis stor vördnad och respekt.
Du är och förbli en av de främsta.
Din skapelse skär i mig. Med samma kraft som din buk och livmoder en gång genomborrades under den där ödesdigra bussolyckan.
Men så har vi även Diego. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till honom. Är det sant att han svek dig även genom att vara otrogen med din syster? Visst kan jag hålla med om att själslig otrohet är mer sårande än fysisk, men hade min syster ägnat sig åt små tjuvnyp med sambon - ja, då hade jag nog klippt banden med båda. (Förvisso sägs det att du hade en affär med Trotskij, så kanske lät du och Diego udda vara jämt efter det.)
Jag ser Diegos solrosor, målade 1943. Ett naivistiskt verk som för tankarna till Gauguins målningar från Tahiti. Det är ingen särpräglad, personlig stil Diego visar prov på här.
Nej, bara du Frida, kan gestalta smärtan. Själens obotliga lidande och nöd.
Endast du provocerar. Endast du gör avtryck i mitt av bilder och intryck hjärntvättade huvud.
Jag är glad att du hittade hit till slut. Till lilla Göteborgs konstmuseum. Jäkligt lång och dyr resa för mig att komma till La Casa Azul - även om Mexiko står högt på önskelistan.
Ha nu en trygg och säker hemresa,
önskar en av dina trogna beundrare.
* * *
Ps. Erkänn att Selma Hayek gestaltade dig bra i filmen från 2002? Ett himla klös i den donnan! Ds.
0 comments:
Post a Comment