vyer från en sjuksoffa

Så många saker som blir ogjorda idag. Göteborgsbesöket, kompisfikan och föreläsningen jag skulle gå på. Inga nya penslar från INEX eller ostar från Saluhallen.
Istället blev det migrän och kräkhinken i morse.

Vidgade mina vyer när jag bytte sängen mot soffan i vardagsrummet.

Bra att spy ur sig skiten ibland och bli renad.

annat som är målat med äggoljetempera

snart till tryckeriet

Det var en fin människa som ringde och frågade när och var de vegetariska vykorten finns att köpa.

Till henne, och andra eventuellt intresserade, kan jag bara säga: DE KOMMER SNART, HAR BARA HAFT SÅ IN I RUCKLET MYCKET ANNAT ATT GÖRA!

* Som om ni skulle jubla över det liksom.*

* Ni har väl fullt upp med ert och tänker nog föga på mina simpla vykort.*

* Men ändå. Tänkte att det hör till god ton att åtminstone nämna att de är på gång.*

färg att älska - och att hata

Verkligen härligt med äggoljetempera! Just nu kombinerar jag mina egna blandningar (pigment, linolja och ekologiska ägg) med några kulörer från Ovolin. Ibland känns det lite stressande med de egna blandningarna eftersom temperan är en färskvara som bara står sig några dagar i kylskåp. Därför måste man tänka på att blanda lite färg åt gången, samt uppskatta hur mycket som verkligen går åt till ens målning. (Färgen är otroligt dryg.) Ovolin tillsätter en aning konserveringsmedel i sin tempera vilket då underlättar för en målare som ofta modifierar, ångrar, tar tid på sig att få något klart...

Dessutom har Ovolin ett flertal kulörer som jag, än så länge, inte kan blanda till på egen hand. Favoriten bland dessa är en färg ur deras Carl Larsson-serie; en grönblå kulör, med dragning åt turkost. Denna har jag gått loss med även på trädgårdsmöblerna. Den passar så fint till solrosor, tomater, krasse och ringblommor!

De enda nackdelarna med temperan, som jag ser det, är att färgen aldrig kan bli riktigt blank. Det går förvisso att putsa den, ex. med trollull, men färgen blir aldrig mer än äggskalsblank. Om man dessutom vill måla om hela huset med tempera så måste man betänka att vissa kulörer, som de flesta nyanser av blått, ej är lämpade för våtutrymmen. Detta för att pigmentet ultramarin bleks i kontakt med vatten.

Ett faktum som nu leder mig in på en färg jag nästan hatar:
Denna av båtägare, bebyggelseantikvarier, Gård och Torp-läsare samt möbelrestaurerare ständigt rekommenderade LINOLJEFÄRG!

I alla sammanhang finns den - Gysinges blandningar av kimrökssvart eller kimröksgrått. Folk skriver in till forum och undrar hur de på bästa sätt kan blanda till PÄRLGRÅTT för att måla sina trägolv, väggar, lister eller shabby chic-möbler. Sedan har de mage att kalla sitt vita, ljusa hem för PERSONLIGT.

Ja, även jag föll till föga för Gysinges utbud.

Detta för att vi ville att trappan till övervåningen skulle ha ett marint tema, påminna om havet och en kalmarsundseka. Vi ville att trappan skulle vara mörkt åskblå - en färg som i äggoljetemperans värld då innehåller pigmentet ultramarin och därmed skulle blekas varje gång snöslaskiga skor tar sig friheten att klampa i klaveret.

Så det blev linoljefärg. (Bilder kanske visas senare.)

Och det blev även en kvinna som höll på att få psykbryt - men istället fick MIGRÄN! - på terpentinlukt, halsklåda, nya eksem och långsam oxidation.


* * *

sådant som frodas i söderläge

samtal med Frida Kahlo

Kära Frida!

När jag nu står inför dig så känner jag naturligtvis stor vördnad och respekt.
Du är och förbli en av de främsta.
Din skapelse skär i mig. Med samma kraft som din buk och livmoder en gång genomborrades under den där ödesdigra bussolyckan.

Men så har vi även Diego. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till honom. Är det sant att han svek dig även genom att vara otrogen med din syster? Visst kan jag hålla med om att själslig otrohet är mer sårande än fysisk, men hade min syster ägnat sig åt små tjuvnyp med sambon - ja, då hade jag nog klippt banden med båda. (Förvisso sägs det att du hade en affär med Trotskij, så kanske lät du och Diego udda vara jämt efter det.)

Jag ser Diegos solrosor, målade 1943. Ett naivistiskt verk som för tankarna till Gauguins målningar från Tahiti. Det är ingen särpräglad, personlig stil Diego visar prov på här.

Nej, bara du Frida, kan gestalta smärtan. Själens obotliga lidande och nöd.
Endast du provocerar. Endast du gör avtryck i mitt av bilder och intryck hjärntvättade huvud.

Jag är glad att du hittade hit till slut. Till lilla Göteborgs konstmuseum. Jäkligt lång och dyr resa för mig att komma till La Casa Azul - även om Mexiko står högt på önskelistan.

Ha nu en trygg och säker hemresa,

önskar en av dina trogna beundrare.

* * *

Ps. Erkänn att Selma Hayek gestaltade dig bra i filmen från 2002? Ett himla klös i den donnan! Ds.